Fint för de fina

Sommaren nalkas definitivt sitt slut. JAS-månaderna är över och med dem det värsta stöket i trädgården på landet. Kanske kan man ändå hoppas på en Brittsommar med lite solsken och värme för de små som besöker blommorna i trädgården.

Har tänkt lite vidare på det här med barnens leksakslådor som jag skrev om för någon vecka sedan. Jag har funderat på vilken kompetens styrelsen för den lokala hyresgästföreningen uppvisar när det gäller små barns behov. Behovet av att klättra och klänga och bristen på mognad hos de minsta att förstå den samling regler som kokats ihop av någon eller några i styrelse och/eller s.k. gårdsgrupp.
Men så går det upp för mig – det är inte glädjen i små barns lek utan snarare den vuxnes makt över de små som gäller här. Makten och auktoriteten i kvarteret Tumstocken börjar bli riktigt varm i kläderna.

Sen har vi dom här andra lådorna där en grupp hyresgäster privatiserat delar av den gård som faktiskt är allas. Nu får vi veta vad styrelsen i den lokala hyresgästföreningen har för åsikter om sina planteringslådor. Dom är fina. Fina för de fina förstår vi. Och detta estetiska värdeomdöme utges för att vara information som alla tydligen skall vara intresserade av.

Men, som fransmännen säger, chacun à son goût. Typ, smaken är olika. Det finns hyresgäster som absolut inte tycker om tilltaget att riva upp den vackra rabatten av Geranium till förmån för, enligt deras åsikt, en samling fula pallkragar.
Här har styrelsemedlemmar i den lokala hyresgästföreningen planterat. Så den fina kulturen får vi inte röra.
Det här problemet har avhandlats av Zandra Ahl och Emma Olsson och Anna Kleberg i deras bok ”Svensk smak : myter om den moderna formen”. Där  sägs att sätta upp regler för den goda smaken handlar om makt. När Hyresgästföreningen här togs över med bråk på möten och skitsnack bakom ryggen så var det ju för , som det så vackert sas, att alla skulle få vara med. Tänk så fint det lät fast det egentligen handlade om att splittra och skapa konflikter.

Bland dom här odlarna har vi en som försvarar sina, i detta fall lite mindre lådor, med en skylt på engelska. Innespråket framför alla andra. ”Rör inte mina verktyg och min dotter”.

Förstod inte riktigt budskapet så när jag stötte på honom frågade jag honom vad hans dotter hade med hans verktyg att göra. Han började då räkna upp all världens möjliga och omöjliga artefakter och avslutade vädjande resonemanget med att nämna sin dotter. Förstod tyvärr ändå inte på vilket sätt verktyg och döttrar skulle vara jämförbara storheter. Men sen har det framkommit att han bjuder gårdens fruar på tomater. Så det är nog bara det att han är snäll.

Så medan gården privatiserats med pallkragar kan vi titta på eländet vid gårdens entré. Mördarsniglar och okunskap om vad som är planterat och ogräs gjorde att den fina mattan av marktäckare fick ersättas med den blå vintergrönan. Inget fel med den, emellertid förstod man inte att nyplanterade växter måste fredas från ogräs – man får lov att rensa. Nu är de plantorna tillsammans med ogräset upprivna och de självsådda jättedaggkåporna har fått bilda, åtminstone delvis, en inramning. Vad kommer att planteras innanför daggkåporna? Vem bryr sig när man har en egen pallkrage att odla i. När man kan köpa nytt för hyresgästernas pengar. På min tid sa avtalet mellan Svenska Bostäder och Hyresgästföreningen att man hade hade ett gemensamt ansvar för fastigheten. Fast det där med ansvar betyder ju mer att någon annan öppnar sitt hjärta d.v.s. står för notan.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *