Tumstocken existerar

Det sägs att den som skriver också leker. Det skriver jag under på!  I det följande blir det en lek där jag reser med   Alfred Jarrys vetenskapliga patafysik i bagaget.

Därför tillåter jag mig att säga som Sir John Mandeville, resenären som inte fanns – ”om paradiset kan jag inte tala sanningsenligt, ty jag var inte där”.
Tumstocken är, enligt min mening, vilket avhandlades i gårdagens blogg, inget paradis. Dock existerar kvarteret. Frågan är om paradiset verkligen gör det, för jag har  i likhet med Mandeville inte heller varit där. Sålunda uttalar jag mig hellre om kvarteret Tumstocken.
Såsom vår obefintlige resenär kommer vi in på frågan vad som är sant och falskt, vad är sant och vad är inte sant. För den  särskilt intresserade som ytterligare  vill komplicera och snärja in sig i problematiken  hänvisas  till den visserligen ganska mycket kritiserade, men dock dynamiska Wikipedian.
Själv väljer jag att hänvisa till   vad  den duktige filosofen Jesus Josefsson  säger enligt Matteus – utan sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo. Klart och tydligt  och ingenting av den närmast obegriplige  Wittgensteins krumbukter. Dock får man väl erkänna att Wittgensteins första tes ”Världen är allt som är fallet” möjligtvis är begriplig.
För att återgå till paradiset så existerar det dock uppenbarligen som begrepp, men finns det s.a.s. i verkligheten? En vägledning  till  början på  en sådan diskussion kan finnas hos  konstnären René Magritte, lika mycket conceptualist som surrealist. Kolla hans målning på Moderna museet*.  La trahison des images, som målades 1928 – ofta kallad ”Ceci n’est pas une pipe = detta är inte en pipa” som på ett tydligt och pedagogiskt sätt visar på diskrepans mellan begrepp och sak, ”Das ding an sich”, för att tala med Kant. Här uppkommer  en komplikation med ännu en hänvisning till timmermannen från Nasaret . Vi löser den, åtminstone för tillfället, genom att anta att  det omtalade paradiset endast existerar i begreppslig form.
Nu tar jag mig för säkerhets   skull från dessa obegripligheter till en annan kant och förflyttar  mig  tendentiöst till andra duktiga släkter stavade med bokstaven ”J” – nämligen släkten Johansson (Magritte får ursäkta).

Min morfar Carl Emil Johansson, ursprungligen från Bollebygd, var en duktig timmerman och byggmästare. Han verkade i det mindre formatet och uppfann varken skiftnyckel eller tumstock. Istället ägnade han sig åt sin favoritlitteratur – Samuel Smiles ”människans egen kraft”.

Johan Petter Johansson uppfann  de oumbärliga verktygen rörtång och skiftnyckel och tydligen också sockertången.

Karl-Hilmer Johansson Kollén från Stockholm uppfann tumstocken 1883. Det var några år efter det att metersystemet införts i Sverige och den gamla verktummen från 1665 (24,75 mm) gått i graven.
Denne man förlade sin första tillverkning av sin uppfinning till Folkungagatan ungefär samtidigt när kvarteret Tumstocken ett (långt)  stenkast därifrån såg dagens ljus genom namnrevisonen av 1885.

Min egen, ärvda, favorittumstock  i miniformat om en (1) meters längd och ca 12 millimeters bredd  kommer, in a manner of speaking, från Sieverts kabelverk i Sundbyberg.

Hos Sieverts tillverkades kablar av alla de slag, tråd, snören. Man spann silke och det fanns tom en knypplingsavdelning.

Slutligen – för att återgå till de dugliga – har vi Johan Johansson i vårt grannkvarter ”Linjalen”. Johan, en rakryggad kämpe skriver fortfarande för ”Rädda Linjalen”

* Åtminstone hängde målningen där när jag sist besökte museet. Dock var det ganska länge sedan på grund av den höga inträdesavgiften – ingenting för den bildningstörstande som inte är stadd vid kassa. Hur många pensionärer är det?

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *